Resor

Jag åkte på ett yogaretreat – det var mitt livs resa

22 Jul
SKRIVET AV Linn Wiklund Wandrup

”Det finns en värld bortom den vi är van vid. Bortom stressen och prestationen. Där finns snälla människor, de kramas och visar kärlek. Där behövs inga bortförklaringar, där finns inga krav. Man får gråta, det är till och med något som uppmuntras. Gråt. Känn. Förändra. Förnya. Förlåt. Våga. Acceptera. Sörj. Skratta. Dansa. Var tacksam.”

Det här var det sista jag gjorde på Yogiakademin, en söndag i juli 2018 efter att ha spenderat en vecka på Chateau du Grande Val i Bretagne, norra Frankrike. Under veckan som gått hade vi fått olika uppgifter, frågor och tankeställningar att ta itu med. Den sista blev att skriva en lapp till sig själv där man skulle beskriva upplevelsen man varit med om, för att kunna ta med hem. Jag skrev det här som en påminnelse till mig själv, även om jag inte kommer behöva någon lapp för att komma ihåg det jag varit med om. Men det är en vänlig påminnelse till mig själv i mitt vardagliga liv, jag kommer kunna ta fram den ur väskan när jag har en dålig dag eller står inför ett tufft beslut, och så delar jag den med dig.

Dagarna innan jag ska åka till Yogiakademins retreat i Bretagne känner jag ett pirr i magen, en nervositet. Vad har jag gett mig in på, vad är det jag ska göra, vad kommer jag känna, hur ska jag ens hitta dit? Jag reser ensam, vilket det sen visar sig att alla andra också gör. Slottet vi ska bo på ligger avlägset, mitt i den franska landsbygden mellan åkrar och gårdar. Jag kommer efter några dagar inse att jag inte har hört en enda bil – fåglarnas kvitter, tuppens ”kuckeliku” och kornas ”mu” hör däremot till den dagliga ljudupptagningen. Efter att jag har checkat in på slottet och bytt om till bekväma kläder promenerar jag genom trädgården för att medverka på välkomstceremonin och det första yogapasset. Solen är på väg ner bakom träden och jag blir stående stilla, jag tänker för mig själv att det här måste vara paradiset på jorden. All rädsla, nervositet och oro försvinner och bara att befinna sig på den här platsen skapa trygghet och lugn.

Tidigt varje morgon väcks vi av den stora klockan i kapellet, det är ett av de mysigaste sätten jag fått vakna på, och bara att slippa behöva sätta det hemska alarmet på min telefon minimerar stress. Under mornarna är vi tysta, vi ler och kramar varandra, men vi säger ingenting. Det ligger något väldigt fint i det där, kraften i att vara tillsammans när man gemensamt kommit överens om att man inte behöver prata, det föds något större ur det. Vi börjar dagen med vad jag skulle kalla ett uppvaknande, en mysig yoga- och meditationsrutin innan vi hänvisas till den uppdukade och hemlagade frukosten. Therese Elgquist (författar till bland annat The New Green Salad) med team står för maten under veckan; frukost, lunch, middag och snacks serveras utan att man behöver tänka – det kallar jag lyx. Det blir inte sämre av att all mat är växtbaserad, näringsrik och smakar fantastisk gott. Förutom ett kök fyllt med mat finns en pool att svalka sig i mellan passen, mysiga promenadstråk att utforska och oändligt vackra miljöer att upptäcka – både ute och inne.

Varje dag läggs ett schema vi kan följa som består av en mängd olika yoga- och meditiationspass. Känner man sig trött, eller har man helt enkelt inte har lust att delta på ett pass finns det inget tvång. Man behöver inte ens komma med en ursäkt, även om det är det första man tar till. Istället möts man av full förståelse. Man. Måste. Ingenting. Förutom egentid och poolhäng ligger fotbolls-VM på schemat. Vi råkar nämligen vara där under den veckan Sverige vinner mot Schweiz och förlorar mot England – även yogisar kollar fotboll. Vinsten firar vi med Yin Yoga och förlusten glömmer vi över en grillmiddag.

Varje dag fokuserar vi på ett chakra (kroppens olika energicenter) som tar oss igenom olika kroppsdelar, nerifrån och upp. Varje chakra eller kroppsdel sitter inne på olika egenskaper och väcker olika känslor. Vi utövar shaking, en meditationsform där man med ögonbindel i stående position skakar kroppen för att släppa kontrollen, för att vara här och nu. Vi deltar i olika typer av yogaklasser, allt ifrån helande och lugna till mer fysiska som får mig att svettas mer än på rullbandet. Träningsformen yoga är ingenting man skämtar om, för att orka stå i vissa positioner krävs en enorm fysiska kapacitet, uthållighet och vilja. Men skräms inte, det fina med konceptet yoga och hela yoga-livsstilen är att du skall anpassa den efter din kropp, förmåga och dagliga mående. Många gånger la jag mig ner i barnets position eller savasana (jag kunde inte namnet på dessa positioner tidigare, men ska erkänna att jag nu säger dem utantill med stolthet) och det är mer än okej.

När dag tre kommer och vi just har avslutat flowyogan med Josefine (grundare av Yogiakademin) samlas vi i en stor ring där alla kan se varandra, det är dags för sharing igen. Sharing syftar till att man skall dela med sig av något medan den andre eller de andra lyssnar, med full närvaro, utan att avbryta. Det är en vanlig övning inom yoga som känns väldigt befriande, och kan väcka mycket känslor. Man kan tala från hjärtat, eller så får man en fråga att svara på. Det här kan låta enkelt eller alldagligt, men det är det inte. I vår vardag är vi vana med ett bli överröstade och avbrutna, och vi svarar sällan ärligt på frågan om hur vi egentligen mår eller känner.

Det är dag tre, Josefine upprepar dagens fråga, ”Vad tar energi från ditt liv?” och när det blir min tur får jag inte fram ett ord. Personen före mig har precis talat, åtminstone försökt, med tårar i ögonen. Jag har suttit och svalt för att förhindra att jag ska gråta, samtidigt som jag försökt tänka ut något att säga. Jag kommer inte på någonting, jag känner mig arg, frustrerad, ledsen, förvirrad och tårarna inombords väller över. Jag vet inte varför, jag förstår att det är för någonting, eller förmodligen massa saker, men jag vet inte vad det är. Jag är en kontrollmänniska, och i min vardag kan jag för det mesta kontrollera liknande situationer, men nu går det inte. Istället gråter jag, okontrollerat, framför 30 andra personer. Jag kippar efter andan och känner en varm hand mot min axel från personen bredvid mig. Jag tittar på Josefine, som med ömmande ögon visar sin tillit samtidigt som hon säger att jag ska låta det komma. ”Håll inte inne nu, det är bättre att du släpper ut det”. Men det är svårt, det är svårt att släppa efter i ett rum fyllt med främlingar, som trots att de är just det, bara visar kärlek, empati och beundran. Här är det ingen som vrider på sig, känner sig obekväm eller vill fly. De är närvarande, lugna och hade jag bett om det hade jag förmodligen fått en kram av var och en. Det här är första men inte sista gången jag gråter under veckan, jag förstår där och då att jag bara nuddat toppen av isberget. Dagen som följer känner jag mig trött, tömd och har huvudvärk, men morgonen därpå vaknar jag ett kilo lättare.

Veckans första fråga löd ”Varför är du här?”. Varför åker man på ett yogaretreat med Yogiakademin? När jag fick frågan hade jag inte riktigt svaret, men nu vet jag, nu vet jag varför. Jag hade inte svaret för att det här är något som måste upplevas, och det går inte att förutse vad man skall vara med om, det är en personlig och individuell resa, som man gör i gemenskap. Jag visste bara att jag skulle hit, att jag skulle uppleva det här just under den här tidpunkten, det var meningen. Jag önskar att jag kunde få alla att åka på en sådan resa, så skulle ni känna vad jag känner, veta vad jag vet, se vad jag ser.

Precis som jag såg i ögonen på alla andra när vi skulle åka därifrån, känner jag att det finns ett före och efter Yogiakademin. Jag känner mig berikad, och bättre rustad för livet. Ödmjukare och mer tacksam, men starkare och modigare än innan.

Yogiakademin har under åren befunnit sig på flera destinationer runt om i världen, idag finns de i Bretagne i Frankrike, Khola Beach i Indien och i Stockholms skärgård. I Bretagne blir du ett med naturen, på ett slott omringad av dramatiska landskap, frisk luft och det franska köket. Ta du dig till Indien (även kallat världens mittpunkt för yogan) får du vara med om kulturen från en öde strand med Indiska oceanen som granne där du bor i härliga beach bungalows. Nytt för i år är Stockholms skärgård som startar i höst, där du bara 30 minuter från stan kan njuta av lugnet mellan kobbar och skär i den svenska skärgårdsidyllen.

Läs mer här.

Redaktör: Linn Wiklund Wandrup
Fotograf: Agnes Maltesdotter

[sw_playad]

Michaela Forni