Att våga lita på eller släppa taget

Startsidan Diskussion Relationer Att våga lita på eller släppa taget

Detta ämne innehåller 5 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Elsa 5 månader, 1 vecka sedan.

  • Författare
    Inlägg
  • #5511 Svar

    Elsa

    Allt detta kommer låta luddigt men det är för det är det. Har träffat en kille till och från nu snart 1 1/2 år. Vi har vart i väldigt olika perioder i livet och därför gjort slut massa gånger men det var för ett halvår sen vi blev mer seriösa. Började prata om att vara ihop, våra känslor, drömmar, ja ni fattar. Vi är inte tillsammans men vill ändå vara med varandra. Anledningen egentligen är väl för det är en del ålderskillnad mellan oss (han 23, jag 27), vi är på så olika ställen i livet men kan bara inte släppa varandra även fast jag tror både vet att vi borde.

    Dom gångerna vi ”gjort slut” har varit jag senste gångerna för jag känt att han inte kunnat ge mig det jag vill och behöver; en trygg relation med någon jag älskar, men det är så svårt. Han är absolut den finaste och bästa jag träffat, en sån där person som man känner sig som själv med, som man är så lugn och trygg med samtidigt som vi har så kul och har kemi och attraktion som är galen, det bästa sexet i världshistorien.

    Han har också gjort slut på grund av hans osäkerhet inför allt. Han är ju ung och vill mycket, vilket jag också såklart vill, men är ju lite annorlunda när man är 23 jämfört med 27. Han är allt jag behöver och vill ha men kan samtidigt inte ge mig det jag nästan behöver mest, tryggheten och säkerheten. Det är så svårt för nu är vi som ”tillsammans” igen men kan känna ena stunden att vi är så nära, sen litar jag inte på hans känslor för mig alls och tvekar eftersom det ju egentligen aldrig varit nog på något sätt. I de stunderna känner jag mig mest ensam då många av mina vänner tycker jag gett honom för mycket redan även om de vet hur lycklig han gör mig ändå.

    Jag vet att det är svårt att förstå för finns tusen saker mer att skriva, men jag behöver bara lite utomstående råd. Eller råd och råd, bara lite ord. Vad är era bästa tips om jag eventuellt kanske tänker att jag borde göra slut med honom föralltid (kniv i hjärtat att bara säga så men ändå kanske det rätta så jag kan fokusera på MIG o hitta nån som kan ge mig det jag behöver)?
    Eller skulle ni gett han mer tid? Eller hur kan man tips på hur man kan lita på nån mer? Ja jag vet inte. Jag är lost, och bara trött på det. På ett sätt vill jag bar avsluta det så jag slipper osäkerheten och bara kan få vara, men jag vet att det är äkta kärlek och då är det inte lätt..

  • #5531 Svar

    J

    Alltså har ni träffats under en så lång tid kan ni väl bara bestämma er för att det ska vara ni nu och köra, på riktigt. Förstår inte vad som hindrar er. Du skriver att det är åldersskillnaden bland annat och för att ni är på olika ställen i livet, men jag känner mest att vad fan spelar det för roll? Du kan lika gärna satsa på honom och jag tror du kommer ångra dig ifall du inte gör det. Det värsta som kan hända är att allting går åt skogen men då får du deala med det då. Kör bara. Släpp in honom.

  • #5574 Svar

    Jennie

    Funderar också på vad som hindrar er? Ta ett snack och fråga om han är beredd att köra, dejta och bli tillsammans. Vill han inte ha en relation och därmed inte kan ge dig det du behöver så är det bye bye. Jag tycker inte det är speciellt stor åldersskillnad, men vill han fortsätta ligga runt och festa i Thailand flera månader kanske han inte är rätt. Vill han däremot vara tillsammans med någon har ni ju guldläge?

  • #5585 Svar

    Aspelund

    Förstår vad du går igenom, och AJJ vad ont det måste göra. <3

    DOCK, tycker jag att du får ta ett beslut. Ett tufft beslut! Antingen ”börjar” ni om, och du får lita på honom till 110% nu när ni är där. Eller så får du försöka avsluta det och gå vidare. Det svider och är jobbigt jag vet, men det kommer äta upp dig annars. Nu är du där, och då kan ni köra. Eller så avslutar ni det, vilket inte heller är fel med tanke på att han då ”most likely” varit otrogen.

    Men: Säger hjärtat kämpa. Så försök lita på honom och börja om! Det kanske är er tid nu! <3

    KRAM!

  • #6609 Svar

    Sanna

    Känner igen varenda känsla du beskriver..

    Jag kan bara relatera till mina egna känslor och tankar kring detta. Själv är jag tillsammans med en kille som är 21 medan jag är 26. I början när vi först träffades pratade vi aldrig om våra åldrar, med facit i hand var det nog medvetet från bådas håll då han misstänkte att jag var äldre och jag läste mellan raderna att han var. Jag ställde tidigt frågan till mig själv, om jag skulle låta mig påverkas av det eller inte. Jag tror att allt handlar om erfarenheter och synen på vardagen och livet – inte ålder i största bemärkelse. Bara för att man teoretiskt sätt inte är en perfekt match när det kommer till ålder så finns det ju som du säger och beskriver; så extremt många andra viktiga faktorer som tyder på att ni är jättebra för varandra. Ofta faktorer som handlar om just kemi, som bara uppstår när det är ömsesidigt.
    När min pojkvän säger och förklarar känslor och tankar för mig måste jag tro på dem om jag inte har anledningar till att inte göra det. Det är svårt ibland, för jag ser tillbaks på mig själv när jag var 21. Men det blir liksom orättvist mot honom att jämföra… vi är inte samma person och har olika förutsättningar.

    Tid är det finaste man kan ge en person och också det mest själviska att ta ifrån någon om inte båda är lika medvetna.
    Få honom att förstå det, så hoppas jag han ger din ärligheten du behöver och förtjänar – så du förhoppningsvis kan släppa din osäkerhet kring honom och följa ditt hjärta. Kram till dig!

  • #6610 Svar

    Elsa

    Hej alla fina,

    Tack för alls svar. Sjukt vad tid kan gå och så mycket som kan hända på kort tid. Förstår att mitt inlägg var lite luddigt och vissa uppfatta det olika, jag var väldigt förvirrad, glad, kär samtidigt som jag var väldigt orolig och osäker. Grejen handlade till största delen om att jag kände att jag visste inte om jag borde avsluta denna relation med nån jag älskar när han inte kan ge mig det jag vill ha – en stabil relation. Jag funderade då jag inte ville bli sårad igen som jag blivit tidigare av hans osäkerhet. Hans osäkerhet har inte med mig som person att göra, det har han sagt tusen ggr och jag litar på det, den handlar om att han vill ut och resa, börja plugga och hela den där biten och han känner att han inte vet om han kan va i en stabil relation då eller ge mig ”det jag är värd och förtjänar” (hans ord).

    I alla fall.. i slutet av nov hände det som inte fick hända på ett sätt. Jag pratade med han än en gång att jag var lite orolig för oss, han sa att jag ej borde vara det. Helgen efter hade vi en fantastisk helg. Han bokade dock en långresa till Sydamerika i början av jan (nu asså) och började ändå känna att nått var fel. Konfrontera han igen och då sa han att det kändes fel då han skulle bort, fel mot mig allt detta och bla bla. Jag tappa det. Jag vart så arg och vi bråka och jag skrek massa hemskt. Vi prata sen och jag var så ledsen och aldrig känt mig så sviken då jag verkligen litade på han och liksom vågade satsa igen. Han mådde dåligt över att sårat mig igen men ja, jag är bara trött på alla ursäkter.

    Det är både skrämmande, läskigt och också en bra känsla när jag läser det jag skrev i litt inlägg. Sorgligt då jag var så kär och lycklig på ett sätt, fick känna mig så levande. Men jag har aldrig vart så ledsen som när han då såra mig igen (låg i sängen och grina flera dar och missade tentor osv) och har varit jobbiga veckor fram och tillbaka men ändå som en lättnad. Även om jag älskar han än så är det ändå som skönt att det är över på något sätt, slippa denna osäkerhet och oro. På ett sätt har jag ju tyckt det varit värt det då det inte finns nån som gör mig så lycklig som han, men är så jävla less på hans beteende. Vill fan va med nån som vill va med mig påriktigt och slippa allt detta tjafs!

    Vi har inte pratat sen där i slutet av nov nu och jag tänker på han lite varje dag men blivit mindre. Ingen lust att träffa nån annan nu utan vill väl bara vara lite. Han har åkt iväg på sin resa nu som jag vet sen förut då. Jag vet inte om jag kommer kunna förlåta han, men är inte en långsint person och vägrar bli bitter typ och han har ändå gett mig så mycket fint och JAG har gjort allt jag kunnat och ändå fått älska, sånt försöker jag tänka på, positiva tankar.. jag funderar ändå om vi nånsin kommer prata igen eller ses, för tanken att vi inte ska göra det känns bara helt sjuk och overklig men samtidigt är jag absolut inte redo för det nu eller vet inte på hur länge. På ett sätt tror och vill jag ändå (även om det är en väldigt liten vilja just nu) inleda en ny fräsch start med en ny relation där det inte är så mycket bagage och svek och sånt, med nån som jag inte behlver kämpa så mycket för..
    Sorry för långt inlägg men ville verkligen skriva av mig.

    Sanna – ja det är precis som du skriver. Blev väldigt rörd av det sista stycket du skrev om tid. Jag håller verkligen med. Jag är en sån person som älskar hårt och gör det inte med många killar och vill verkligen inte nu bara hoppa till en annan, varken redo eller vill det för skulle kännas så fel och hemskt. Kan göra mig ledsen med detta att allt slutade så dåligt då jag ändå alltid haft en tanke att om jag gav han tid så skulle det bli vi två tillslut påriktigt, och han har också sagt att vi behöver mer tid, men kan bara inte se hur det ska kunna bli vi igen efter allt detta.

    Förstår att det är svårt att kommentera sånt här men blir glad för allt. ✨ Massa kramar

Svar till: Att våga lita på eller släppa taget
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">

Michaela Forni