Är det dags att ta steget och göra slut?

Startsidan Diskussion Relationer Är det dags att ta steget och göra slut?

Detta ämne innehåller 7 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  F.F. 2 månader, 2 veckor sedan.

  • Författare
    Inlägg
  • #1328 Svar

    Amanda

    När man pratat med honom om det två gånger de senaste månaderna, men samtidigt inte kan tänka sig ett liv utan honom. När man gör så stora bråk av små saker som jag ens skäms över att nämna. När man känner att det kanske skulle vara lite kul och spännande att vara singel efter att ha varit i relationer med olika killar under de senaste 5 åren. Är det dags att göra slut då?

    Jag älskar ju honom, det gör jag. Men på senare tid så känns det som att vi endast är ihop av ren vana. Och när vi har pratat om att göra slut (efter två stora bråk vi haft under de senaste månaderna) så säger vi båda att vi inte kan se en vardag utan varandra. För att nästan alla mina vänner är vänner som jag har gemensamt med honom, för att jag har kommit hans familj så nära och för att allt skulle helt plötsligt bli så tomt utan honom. Jag vågar heller inte prata med mina vänner om detta, för enligt alla är vi ju det ”perfekta paret som alla vill vara som” och att vi är de som ”kommer hålla ihop föralltid”.

    Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra längre… Är det någon som varit i liknande situation eller som bara kan ge mig vägledning?

    /A

  • #1345 Svar

    Malin

    Hej!
    Det är så svårt att reda ut sina känslor i en sån situation.. Kan det vara så att ni är i en dålig period i erat förhållande? Att ni båda kan jobba på det och ta er ur det tillsammans?

    Om du känner att ni inte kan ta er ur det, är nog att göra slut det bästa alternativet. Försök att inte tänka på era gemensamma vänner och hans familj i beslutet. Det är lätt att rädslan att förlora människor runt omkring och att bli ensam tar över.

    Alla förhållanden behöver kärlek. Men jag vet att det kan vara svårt att veta om det finns kärlek kvar.

  • #1346 Svar

    Malin

    Nu menar jag inte att du blir ensam ifall ni gör slut, men det brukar kännas tomt när man är van att dela sin vardag med någon! 🙂

  • #1361 Svar

    F

    Hej Amanda!
    Vet precis vilken sists du sitter i. Jag och min kille har haft det upp och ner det senaste halvåret, bråkat, inte vårdat vår relation och precis som du säger har det känts som att vi är tillsammans av ren ”vana”. Inga bråk känns stora nog att göra slut för, inget speciellt har hänt och vi är ju varandras bästavänner och jag älskar ju honom.
    Jag valde att sätta mig ner med honom för en månad sen efter att vi ännu en gång haft ett bråk och så sa jag att jag vill att vi jobbar på vårt förhållande. Jag mår jättedåligt över att det känns som att vi har tappat gnistan och relationen gör mig nästan mer illa än gott. Jag vill att vi kommer ur lägenheten, ur mjukiskläderna och jag vill att vi börjar prioritera varandra. Jag sa att jag ska göra allt och det vill jag att han också ska göra, för vår relations skull. Det blev inte alls som vi hade tänkt, jag kände att jag var den som drog hela förhållandet framåt och han tyckte bara att jag tjatade, och för en vecka sen gjorde vi slut. Jag är förkrossad och allt känns fruktansvärt tomt och förjävligt men någonstans känner jag att jag har gjort precis allt jag kunnat. Vi var inte rätt för varandra just nu och det är vidrigt men så är det. Vet inte vad jag vill säga med det här, kanske att du ska känna dig lite mindre ensam och få lite pepp att våga bryta ett destruktivt mönster.
    Tillsist vill jag bara ge tre tips och råd:
    – sätt dig ner med din kille. Berätta hur du känner. Säg att du vill att ni jobbar på er relation, åk kanske iväg bara ni två och planera roliga dejter och utflykter (perfekt i sommar!!!). Känner du att han inte vill, att han inte anstränger sig eller inte tar dig på allvar: lämna. Det finns så mycket andra personer som skulle göra allt för att du ska må bra.
    – Tänk inte på det praktiska, det löser sig. Flytta hem till din familj eller en vän för ett tag och gråt, skrik, var arg och låt det vara åt helvete. Du kommer inse att du är så långt ifrån ensam och det finns så många människor som bryr sig om dig och kommer finnas där för dig. Ta hjälp av alla omkring dig, svälj stoltheten och berätta hur det ligger till och be dem hjälpa dig. Det är helt okej att inte orka med allt själv.

    – Inse att det kommer gå över och du kommer bli lycklig igen. Sorgen kommer kännas ännu värre för att du inte bara förlorar din parter, utan också din extrafamilj och många av hans kompisar. Det gör ont. Och det är okej att tycka att det känns åt helvete men du kan inte låta tryggheten få dig att stanna i en relation som inte gör dig lycklig. Boka massa roliga saker, omge dig med vänner, gör dig snygg och fräsch och lägg all din energi på dig själv. Du kommer träffa så mycket nya fantastiska människor och träffa kärleken igen.

    Om du känner dig ensam eller behöver ytterligare pepp från ett annat krossat hjärta på läkningsvägen kan forni säkert koppla ihop oss via mail.
    Ta hand om dig!!!

  • #1363 Svar

    Bianca

    Hej!

    Jag tycker absolut inte att man ska ge upp på en relation på grund av en tvåmånaders svackig period med bråk. Ta en liten paus istället. Livet kan inte alltid vara bra. Om ni nu annars haft det så bra som du beskriver det så kanske det finns andra faktorer i era liv som gör att ni kräks på varandra i form av bråk. Det kanske rör sig om ekonomisk stress, lite depression eller allmänt missnöje i sin tillvaro som egentligen inte har med sin partner att göra. När man mår dåligt tar man såklart ut det på dem som står en närmast (oftast en partner). Eller så kanske dina romantiska känslor helt enkelt svalnat. Jag tvivlar inte en sekund på att du älskar honom men du kanske inte älskar honom på samma sätt längre. Det är oerhört svårt att ge kärleks råd till andra då alla relationer ter sig olika. Samtidigt så tror jag många av oss dras mellan tankarna att man hamnat i en bekvämlighets bubbla samtidigt som man måste vara lite krass och inse att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Det enda råd jag kan ge dig är att få lite distans till er relation (åk bort själv någonstans ett par dagar) och försök kom i kontakt med dina verkliga känslor när du skaffat lite fysisk distans. Då blir det lättare att verkligen känna efter vad du vill eller framförallt vad du inte vill.

    Jag skriver av erfarenhet från en fyraårig väldigt destruktiv och dysfunktionell beroende relation som jag önskar att jag hade modet och styrkan att orka ta mig ur. Om min relation varit ens i närheten av din hade jag varit överlycklig. Faktum är att jag nu står i valet eller kvalet om jag ska slänga ut honom för en fjärde gång. Den här relationen känns som ett sluta röka projekt. Det är inte svårt att sluta, utan det är svårt att inte falla tillbaka igen. Mitt liv går bara utför med honom omkring. Verkligen utför. Jag har förlorat min fina kontakt med familjen, med många vänner, utvecklat social fobi och bara blivit allmänt skygg under en längre period. Det är ytterst sällan jag träffar vänner. Jag orkar inte, jag orkar inte längre försvara min relation och det liv jag ”lever” på grund av honom. Samtidigt känner jag mig för svag för att göra slut. Utan honom känner jag mig halv, jag älskar honom så mycket, men inte som i relation längre utan som min närmsta vän. Han vet om alla mina djupa livs hemligheter men älskar mig villkorslöst för det, precis som jag älskar honom villkorslöst trots allt skit andra aldrig skulle tolerera. Ibland frågar jag mig själv om den villkorslösa kärleken ibland kan vändas till något negativt i en relation. Man kanske inte alltid ska omfamna den som något positivt…

    Jag har aldrig sett på relationer som en parallell till missbruk förrän fram till nyligen. Jag har insett att om människor kan komma att missbruka alkohol, cigg eller droger så kan man säkert utveckla ett hundra procentigt känslomässigt beroende för en annan människa. Frågan är bara hur hittar man styrkan och orken till att börja älska och prioritera sig själv mer än personen man är tillsammans med? Vad är det som gör att nog är nog när man normaliserat sjuka saker i sitt huvud under alltför lång tid? Jag har blivit omprogrammerad till en svagare individ i min relation, en person jag hatar. Jag är inte svag, egentligen inte. Nu står jag ändå här och mentalt känner att jag lever i ett fängelse, ett relationsfängelse. Ingen kan hjälpa mig, ingen förutom mig själv. Jag kan inte bortse från det faktum att jag blivit manipulerad, utsatt för hot, kränkt, misshandlad både fysiskt men främst psykiskt under så lång tid att jag inte vet ens vem jag är längre. Jag är totalt nedbruten. Jag skäms för att erkänna det till någon i min omgivning. Jag vill inte dra på mig någon offerkofta, för det är ingen som jag kan skylla på förutom mig själv i denna situation. Till min omgivning ler jag. Jag ler och säger att allt är bra. Allt är inte bra, allt är skit men jag ljuger för mig själv hela tiden för jag tror att jag aldrig kommer hitta en annan person som jag kommer älska lika mycket. Såklart har vi mycket fina stunder ihop, problemet är bara att när det blir bråk (ofta) så går det för långt på alla sätt. När allt är bra igen så förtränger jag våra dåliga stunder som varit, förtränger hur mycket det egentligen äter upp mig inifrån, för när allt är bra då är allt så jävla bra.

    Inombords bär jag på för mycket stolthet. Vill inte erkänna det alla andra redan konstaterat. Alla i min omgivning hatar min pojkvän, kanske främst för att han är kriminell. Utåt sett vill jag alltid försvara honom, framhäva hans positiva sidor när alla andra attackerar honom. Frågan är bara hur mycket längre till ska jag orka försvara en människa jag håller så kärt. En person som jag önskar allt gott men som jag för min egen skull och förmodligen även för hans skull måste orka hitta den där inre totala styrkan som krävs för att vilja bryta mitt destruktiva känslomässiga beroende.

  • #1393 Svar

    Anna

    Till Bianca:
    Du MÅSTE göra slut!
    De i din omgivning hatar inte din kille pga kriminell, de hatar honom för vad han har utsatt dig för och vad han har gjort dig till.
    Ditt inlägg fick mig att må illa för det är så himla uppenbart vilken misär du befinner dig i. Du måste lämna!!
    Du kommer hitta någon som du kan älska ÄNNU MER, för det är bra mycket lättare att älska någon som behandlar dig bra än någon som är dålig för dig.
    Gör slut.

  • #1399 Svar

    Amanda

    Tack alla, för de fina och genomtänkta svar ni gett mig. Speciellt tack till dig F. Jag och min pojkvän satt oss ner och pratade igår om vår relation. Jag förklarade hur jag kände och sa att jag var tveksam och att det inte känts så bra på den senaste tiden. Vi bestämde att vi båda ska försöka prioritera och ge relationen det den behöver, speciellt nu under sommaren så vet jag att vi får mycket mer tid till varandra.

    Om det inte blir bättre, utan snarare sämre, eller att ingenting händer, så kommer jag antagligen behöva ta det jobbiga beslutet och göra slut med honom. Men för tillfället så känner jag att jag vill ge detta en sista chans och inte ge upp utan att ha berättat för honom hur jag känner och försöka tillsammans! <3

    Till Bianca: Som Anna har skrivit så måste du göra slut med killen du är tillsammans med. Du skriver ju själv att du förstår att det inte är hälsosamt och man ser verkligen genom din text hur du lider… Prata med dina vänner, sök styrka hos dem, jag tror de ser att du mår dåligt. Jag har en vän som är i en liknande situation som du, fast hennes pojkvän är otrogen, det har hänt tre gånger de senaste året. Hon är likadan, försöker framhäva hans positiva sidor och pratar endast om hur gullig han är och hur bra de har det tillsammans, men vi alla ser att hon egentligen mår dåligt… Det är bara det att hon vågar inte heller lämna. Sänder all min styrka till dig och hoppas INNERLIGT att du kan ta dig ur denna destruktiva relation du befinner dig i! Du kommer att klara dig <3 <3

  • #3909 Svar

    F.F.

    Jag hoppas VERKLIGEN att du läser mitt svar här nu för när jag läste ditt inlägg högst upp var det som om du beskrev mig och min relation i detalj. Exakt så som du skriver är så vi har det. Problemet vi har är kanske bara lite större för det har inte bara varit månader utan ett helt år där vi har haft samma diskussioner. Vi har inte varit helt snälla mot varandra och det vet vi om men så fort vi börjar diskutera om att göra slut för att vara snälla mot varandra så liksom går vi sönder. Vi är varandras bästa vänner och kan inte se oss ett liv utan varandra. Vi är så lika i så mycket, värderingar och vad vi vill med livet. Men det funkar inte alltid på det känslomässiga planet. Jag är en känslomänniska och han stänger ute sina känslor lite. Vi båda har utvecklats något enormt för varandras skull och vill verkligen att det ska funka, det är häftigt att man kan kämpa så mycket för en annan person ändå. Men det är som att alla dessa bråk har slitit på mina känslor och gör det svårt för mig att komma tillbaka till det där pirrigt kära stadiet. Det vi känner för varandra nu är mer en djup trygghet och uppskattning.

    Men ja det är svårt. Vi står i valet mellan att flytta ihop eller göra slut helt. Och inget av de känns helt rätt om jag ska vara ärlig. Jag vet verkligen verkligen inte vad jag ska göra.

    Har du kommit fram till något? <3 Kanske att vi kan hjälpa varandra med lite tips, råd och pepp?

Svar till: Är det dags att ta steget och göra slut?
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">

Michaela Forni